Vad innebär det när en text riktad till svensk förskolepersonal hävdar att ”barn föds med en förmåga att känna lust och sexuella känslor” och att små barn upplever ”orgasmkänslor”? Vad händer när samma text beskriver att två- till femåringar ”petar av nyfikenhet in föremål i slida och anus, på sig själv eller på andra” och rekommenderar ett ”positivt förhållningssätt till barns onani”?
Frågan är inte om små barn har sinnesförnimmelser eller kroppslig nyfikenhet. Det har de. Frågan är en annan: Varför måste detta beskrivas som sexualitet?
Förskoleforum, Sveriges största kompetensutvecklingsforum för all personal inom förskolan, hävdar att den sexuella utvecklingsprocessen ”startar i fosterstadiet” och hänvisar till ultraljudsbilder av foster som rör sina genitalier. Men vad har egentligen observerats: en kroppslig rörelse eller sexualitet? Kan en fysiologisk reaktion automatiskt beskrivas som ett sexuellt beteende? När vuxnas begrepp om sexualitet används för att tolka barns kroppsliga uttryck, riskerar inte betydelsen av det som sker att förvanskas?
Förskoleforum medger själva att kunskapen om barns sexualitet till stor del bygger på vuxnas observationer. Borde inte det göra oss särskilt försiktiga? När en vuxen observerar ett barns beteende, hur säkert kan vi veta vad beteendet betyder för barnet självt?
Om pedagoger uppmanas att identifiera ”barns sexualitet”, ökar då inte risken att vanlig kroppslig nyfikenhet börjar betraktas genom en sexuell lins? Kan det som tidigare uppfattades som lek, imitation, självtröst eller upptäckarlust börja dokumenteras och diskuteras som sexuellt?
Samma förskjutning syns när texten skriver att fyraåringar kan uppleva ”fel kön” och att barn kan ha ”tankar om egen sexuell läggning”. Är det då fortfarande barnet som får utforska sig självt, eller är det vuxnas kategorier om kön, identitet och sexualitet som börjar användas för att tolka barnet?
Här uppstår frågan om Skolverkets ansvar. Förskolans läroplan betonar barnets ”rätt till sin kroppsliga och personliga integritet”. Det är en viktig princip. Men hur ska den tillämpas? Kan samma generella formulering användas både för att skydda barnet från vuxnas övertolkningar och för att legitimera en pedagogik där barns kroppsliga beteenden aktivt förstås som sexualitet?
Att inte skambelägga barn är självklart. Men måste alternativet vara att sexualisera deras beteenden? Kan vi inte lära barn om kroppen, integritet, gränser och trygghet utan att kräva att deras kroppsliga upptäckarlust ska förstås som sexualitet?
Barn behöver integritet. De behöver skydd. De behöver få vara nyfikna. Men behöver de verkligen vuxnas sexuella blick?
Källor
- Barns sexualitet – en naturlig del i utvecklingen, Förskoleforum, 2023, https://forskoleforum.se/amnen/lek-larande-och-omsorg/omsorg/barns-sexualitet-en-naturlig-del-i-utvecklingen
- Trans, könsidentitet och könsuttryck, Skolverket, 2026, https://www.skolverket.se/kompetensutveckling/stod-i-arbetet/trans-konsidentitet-och-konsuttryck
- Läroplan för förskolan – Lpfö 18 reviderad 2025, Skolverket, 2025, https://www.skolverket.se/publikationer?id=13295
